To communicate, to define oneself in relation to others and be recognized, some of our most fundamental desires, are always caught up in complex power relations. The interplay between these power relations in the public sphere and a group’s or individual’s position in society is one of the main themes in Anna Wessman’s works, which span over drawing, video, sculpture, installation, and many other media. By combining the individual’s memories with History, she catches an important discussion that is about the borders – or rather, the overlaps – between the personal and the political, the private and the public. These overlaps are clearly seen in the works in which Wessman is concerned with the history of woman’s shifting position between the private sphere, to which she “traditionally” belongs, and the public, in which she has been invisible during most of modern history. This is why the concepts of longing and the absent are both personal and political in the works. These works investigate how the position of women in society has changed during the twentieth century. Her possibilities for communicating in the public sphere, how an image of her identity is constructed, and how this construction influences her life experience. This spans from the voice of authority in the police report in “Tableau 1901” (2008), which hides the woman it is about, but reveals between the lines her poverty and powerlessness, to the image of the strong Pippi Longstocking that was popular in the post-war years, which many women felt (and feel) forced to mirror, e.g. at the work place (”Lena född 1943 i Sverige” (2009).
The work ”Zugehörigskeitsgefühl” (2009) focuses directly on communication in the public sphere in contemporary Sweden. Wessman put up posters in the streets of Malmö, with an image of a Swedish “hembygdgård” (a red wooden house) and a text that encouraged the reader to write to her about her feeling of belonging. But the text was only in Arab. The work points not only to the exclusion of certain groups in the public space, but also to the construction of history and memory. The artist is using the red wooden house as an image of “Swedish” – an image, which is highly constructed around the idea of “authenticity”, an idyllic and romanticised past. Here, another and more subtle question is asked to the Arab-speaker: how do you construct your memory – or how is it constructed for you through officially sanctioned images of history?
Wessman is encouraging us to recapture the public sphere – to speak and say our opinion. This is seen e.g. in her frequent use of the microphone. This call is directed especially to those who are not always allowed to speak or those who speak softly.
Eva May
DK:
At kommunikere, at definere sig selv i forhold til sine medmennesker og blive anerkendt, nogle af vores mest fundamentale ønsker, er altid indvundet i komplekse magtforhold. Vekselvirkningen mellem disse magtforhold i den offentlige sfære og en gruppes eller individs position i samfundet er et af hovedtemaerne i Anna Wessmans værk, der spænder over tegning, video, installation, skulptur og meget andet. Ved at sammenstille et individs erindringer med Historien, fanger hun en vigtig diskussion, der handler om grænserne – eller snarere overlapningerne – mellem det personlige og det politiske, det private og det offentlige. Dette kommer tydeligt frem i de værker, hvori Wessman beskæftiger sig med historien om kvindens skiftende position mellem den private sfære, som hun ”traditionelt” tilhører, og den offentlige, som hun har været usynlig i igennem det meste af den moderne historie. Derfor står savnet og det fraværende som både personlige og politiske begreber i værkerne. Disse værker undersøger hvordan kvindens position i samfundet har ændret sig op gennem det tyvende århundrede. På hvilken måde hun har mulighed for at kommunikere i den offentlige sfære, hvordan et billede af hendes identitet konstrueres og hvordan denne konstruktion igen har indflydelse på hendes livserfaring. Fra autoriteternes stemme i politirapporten i ”Tableau 1901” (2008), der skjuler kvinden den handler om, men mellem linjerne afslører hendes fattigdom og magtesløshed, til billedet af den stærke Pippi Langstrømpe der blev populært i efterkrigstiden, som mange kvinder følte sig (og føler sig) tvunget til at spejle på f.eks. arbejdsmarkedet (”Lena född 1943 i Sverige” (2009).
I værket ”Zugehörigskeitsgefühl” (2009) fokuseres direkte på kommunikation i det offentlige rum i dagens Sverige. Wessman hængte plakater op i Malmös gader med et billede af en svensk ”hembygdgård” (rødt træhus) og en tekst, der opfordrede betragteren til at skrive til hende om sin følelse af at høre til. Men teksten er kun på arabisk. Værket peger ikke kun på den udgrænsning af visse grupper der ofte sker i det offentlige rum, men også på konstruktionen af historie og erindring. Kunstneren bruger det røde træhus som et billede på ”svensk” – et billede, der i høj grad er konstrueret omkring idéen om ”autenticitet”: en idyllisk og romantiseret fortid. Herved stilles et ekstra, mere subtilt, spørgsmål til den arabiskkyndige: hvordan konstruerer du din erindring – eller hvordan konstrueres den for dig gennem officielt sanktionerede billeder af historien?
Wessman opfordrer til at tilbageerobre den offentlige sfære – til at tale og sige sin mening. Dette ses bl.a. i hendes hyppige brug af mikrofoner. Denne opfordring henvender sig især til de der ikke altid får lov at tale eller som taler stille.
Eva May
Anna Wessman har länge intresserat sig för arbetets villkor, och begrepp som identitet och tillhörighet. Hur människor gör sina röster hörda, både som individer och kollektiv, är den fråga hon återkommer till. I installationen “Du får inte säga att det är jag som har sagt det” sätter hon en liten ekorre framför mikrofonen, och låter den viskande kalla publiken att delta i en demonstration. Det rör sig om rätten för var och en att uttrycka sin åsikt, modet att protestera mot det som är fel. I all sin avväpnande näpenhet riktar ekorren uppmärksamheten mot vad som händer när samhället hårdnar medan tystnaden och känslan av maktlöshet växer. För den som höjer rösten kan konsekvenserna bli svåra, vilket blivit alltför tydligt inte minst under senare år. Som så ofta i Wessmans arbete, går linjerna att följa både bakåt och framåt i tiden. Kampen för demokrati, yttrandefrihet och jämlika villkor har präglat den moderna svenska historien. Ekorrens uppmaning kunde lika gärna vara hämtad från 1910-talets strid för allmän rösträtt, eller den tidiga arbetar- och fackföreningsrörelsen.
Det är inte minst dessa avgörande rörelser och brytpunkter i historien som Anna Wessman utforskar. Med klar blick letar hon i arkiven, och söker upp människor vars berättelser ännu inte tecknats ned. För vad är det som avgör vems erfarenheter som sätts på pränt? Att segraren skriver historien, är ett välkänt uttryck. Bland sekelskiftets skolbetyg på arkivens hyllor fann hon att endast pojkarnas sparats. Varje tid utgår från sina värderingar för att sålla agnarna från vetet. Men det innebär även att perspektiven kan skifta. Beslutsamt lyfter hon fram i ljuset delar av det förflutna som tidigare sorterats bort. Med skärpa och värme har hon skildrat yrkeskvinnors villkor under 1900-talets början, och med oväntade grepp gett röst och närvaro åt deras arbete och vardag.
Tillsammans med konstnären Nilsmagnus Sköld följde hon år 2010 i spåren av de svenskar som runt sekelskiftet 1900 utvandrade till Brasilien, i hopp om att byta storstrejkens och fattigdomens Sverige mot ett exotiskt paradis. Resultatet blev dokumentären “Stekta sparvar”, som byggd på intervjuer, brev och fotografier vittnar om familjernas färd mot det gröna helvetet. I de nya verk hon visar på Jordberga låter hon perspektivet löpa i båda riktningar. Svartvita fotografier från tidigt 1900-tal utgör förlaga till hennes målningar av män och kvinnor som arbetar på åkrarna. Med sitt stiliserade bildspråk knyter de an till den politiska affischkonstens grafiskt slagkraftiga form. Sedan dess har jordbruket rationaliserats, men delar av det tunga kroppsarbetet består. Installationen “Och här sover våra polska vänner” är förankrad i en alltför smutsig verklighet. Vad väntar de arbetare som – i likhet med sekelskiftets svenska emigranter – söker sig en bättre framtid i främmande land? Målmedvetet synar hon vems röst som hörs, vems historia som skrivs och vem som utför arbetet. Utan att ge avkall på konstens integritet väljer hon för varje verk det uttryck som är bäst lämpat, med stark känsla för ordets och bildens kraft.
Carolina Söderholm
katalogtext till När motstånd bjuds, Jordeberga Konstexpo 2014