“ Du får inte säga att det är jag som sagt det...”
Du får inte säga att det är jag som har sagt det... är något vi säger till varandra med en flackande nervös blick...
Själva essensen i demokrati innebär att varenda människa ska våga säga precis vad hon eller han tycker och tänker utan att vara rädd.
I dag är det till stor del tystnaden som talar...
Numera delas det ut priser för civilkurage till människor som har lättat på munkavlen eller agerat i förhållande till sin övertygelse.
Det är värt att uppskattas, men samtidigt ger det en mycket skrämmande bild av den demokrati vi lever i, att bli premierad för att man
utövar sin mänskliga rätt.
I vardagslivet handlar tystnaden till stor del om en rädsla för att t.ex. bli av med jobbet, i andra fall handlar det om att inte förstöra sin
karriär eller att man tror sig vara ensam om sin åsikt, alltså står man ut med tystnaden.
Kanske känner vi oss totalt maktlösa? Men var kommer i sådant fall den känslan från?
Är det så att vi redan som barn lär oss att det vi själva känner och tänker är fel, eller iallafall inte värt att tala högt om.
Debatt och samtal är en viktig del av livet och samhället, i debatten kan man kommunicera, ventilera och forma sina åsikter, men för
många är en debatt något som försiggår i media, där inbjudna proffsdebattörer tjänar sig en hacka på att medverka. Är det det som är
debatt? Eller är det politikernas mer eller mindre inövade retoriska attacker på varandra, som vi också ser eller hör.
När man väl ska ställa sig upp och offentliggöra sina åsikter så finns även där en rädsla. Rädslan att tala inför andra.
Talets gåva har visat sig till stor del handla om en köns och klass fråga och inte om en medfödd talang. Att tala liksom att skriva är
något som man lär sig. Eller inte lär sig. Som man utövar eller inte utövar. Tiden har kommit då det är dags att vi gör oss av med vår
rädsla för att synas och höras, och för att ta tillbaka det som stulits från oss.
Det är hög tid att vi tar tillbaka makten över våra egna tankar!
Det är hög tid att vi agerar i förhållande till våra tankar!
Och hög tid att vi talar med varandra om det som verkligen är viktigt!
När den Kinesiske människorättsaktivisten Wei Jingshen fick frågan om
hur han kunnat stå ut med sin decennielånga fångenskap så svarade han:
Jag sa till mina fångvaktare att jag var friare än de, för jag kunde till skillnad från dem tänka fritt och säga min mening.
Demokrati är något som måste erövras varje dag!
Därför föreslår jag avslutningsvis att vi redan nu, innan vi förlorat den, ska utnyttja vår demokratiska rätt och skyldighet att tala och
tänka fritt.
(Ekorrens tal från “ Du får inte säga att det är jag som sagt det...”)
Don’t tell anyone I told you…
Don’t tell anyone I told you… is something we say to each other while shifting our gaze nervously.
The essence of democracy is that each human being should dare to speak their mind without having to fear the consequences.
Today it is to a great extent the silence that speaks…
Nowadays they award prizes to persons who have the courage to stand up for their beliefs, who dare to open their mouths or perform according to their conviction.
This is worthy of respect, but at the same time it presents a terrible image of the kind of democracy we’re living in, to be rewarded for exercising your human rights.
In everyday life the silence largely has to do with the fear of losing your job. In other cases it’s about not ruining your career or thinking you’re alone in an opinion and that’s why you endure the silence.
Maybe we feel completely powerless? But in that case, where does that feeling come from?
Could it be that we as children learn that what we feel and think is wrong, or that it isn’t worth talking about?
Debates and discussions are an important part of society, in the debate you can communicate, discuss and form your opinions, but for a lot of people a debate is something that takes place in the media, where professional debaters are invited and making a fortune participating. Is that what a debate is all about? Or is it about the more or less memorized rhetoric attacks that the politicians launch at each other, that we also observe and never take part in.
There is a fear of making your opinion public. A fear of speaking in front of others.
The gift of speech has turned out to be a question of gender and class and not about an inherent talent. To speak, or write, is something you learn. Or don’t learn. Something you exercise or don’t exercise. The time has come to get rid of our fear of being seen and heard and to take back what’s been taken from us.
It’s time to take back the power of our own thoughts!
It’s time to perform according to our thoughts!
And it’s time we talk to each other about what really matters!
When the Chinese human rights activist Wei Jingshen was asked about how he endured ten years in prison he answered:
I told the prison guards that I was truly free, because, unlike them, I could think freely and speak my mind.
Democracy is something that has to be conquered every day!
That’s why I, in conclusion, suggest that we, right now, before it’s too late, make use of our democratic right and duty to speak and think freely.
The whispering voice of the squirrel in Anna Wessman’s “Don’t tell anyone I told you…”
“No le digas a nadie que lo dije yo…”
No le digas a nadie que lo dije yo… es algo que decimos el uno al otro sin mirarnos a los ojos.
La esencia de la democracia significa que cada ser humano debe atreverse a decir exactamente lo que ella o él piensa y opina sin tener miedo.
Hoy es en gran parte el silencio que habla…
Hoy día se conceden premios de valor cívico a las personas que se han atrevido a abrir la boca o actuado según su convicción.
Eso es digno de respeto, pero al mismo tiempo presenta una imagen terrorífica de la democracia en la que vivimos, el ser premiado por ejercer sus derechos humanos.
En la vida diaria el silencio se trata en gran parte del miedo a perder el trabajo. En otros casos se trata de no fracasar en la vida laboral o de que uno cree que es el único partidario de cierta opinión, y por eso uno aguanta el silencio.
¿Tal vez nos sentimos impotentes? Pero, en este caso, ¿de dónde viene ese sentimiento?
Puede ser que ya desde niños aprendemos que lo que sentimos y pensamos está mal, o que por lo menos no merece la pena hablar de ello.
El debate y la conversación son una parte importante de la vida y de la sociedad. En el debate se puede comunicar, airear y formar sus opiniones, pero para muchos el debate es algo que se lleva acabo en los medios de comunicación, donde polemistas profesionales invitados se ganan mucho dinero por participar. ¿Es eso el debate? ¿O es el debate los ataques retóricos más o menos memorizados que los políticos dirigen el uno al otro, que nosotros vemos y escuchamos sin poder participar?
Cuando uno por fin se levanta para dar a conocer sus opiniones se siente un temor.
El temor al hablar ante los demás.
El don de hablar se ha comprobado relativo en gran parte a una cuestión de sexo y de clase. No se trata de un talento innato. El hablar, al igual que el escribir, es algo que se aprende. O no se aprende. Algo que se hace o no se hace. Ya es hora de liberarnos de nuestro temor a ser vistos y escuchados. Ya es hora de recuperar lo que nos robaron.
¡Ya es hora de recuperar el control sobre nuestro propios pensamientos!
¡Ya es hora de actuar según nuestros pensamientos!
¡Y ya es hora de hablarnos sobre lo que realmente importa!
Cuando el activista chino de los derechos humanos, Wei Jingshen, recibió la pregunta de cómo había podido resistir una década encarcelado, respondió:
Les dije a los guardias de la cárcel que yo era el más libre, porque yo, a diferencia de ellos, podía pensar libremente y decir mi opinión.
¡La democracia es algo que se tiene que conquistar todos los días!
Por eso, antes de terminar, sugiero que usemos nuestros derechos y deberes democráticos de hablar y pensar libremente antes de perderlos.
El mensaje susurrado por la ardilla en la obra de Anna Wessman “No le digas a nadie que lo dije yo…”